ny bloggen

Frutansvärt fullt upp sedan senast skrivna rader.

Jag har hunnit avsluta mitt år i Kenya. Det var hemskt men någonstans också dags. Året är det bästa i mitt liv, och de minnen och lärdomar jag samlat på mig där bär jag med mig näranära hjärtat. Alla de band med människor jag knutit för livet är ovärdeliga och jag är såååå glad att JAG HAR VARIT MED OM ALLTING. woow. undrar ni någonting om det är det bara att fråga :), för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det mer än uttrycksord som woow och åh och ahh.

Jag har hunnit landa i Sverige och umgåtts med mina vänner, upplevt svenska sommarnätter och spelat massvis med fotboll under en vecka. Det var fint!

Nu befinner jag mig sedan en vecka tillbaka i Australien dit min familj flyttat och nu också jag. Jag lyckades hinna med världsdelar (Afrika, Europa, Asien och Australien) på mindre än tio dagar. Ganska körigt, men det passar mig bra. Att sitta sysslolös på en och samma plats, big nono.

Här är fint och i och med att denna bloggen har krånglat en heldel och att den heter "mykenyaland" och jag faktiskt befinner mig och kommer befinna mig utanför Kenyas gränser en lång tid framöver, så går det nu att ha koll påmig på http://myzetterquisthelger.blogg.se/ istället.

See you there. /M

Lördag

Det här med slutet, det börjar märkas. Det är en läskig känsla, men ändock är den bra då inget glöms bort att njuta av. Faktiskt, så känns det hemskt att jag ska åka härifrån. De fina människor och band jag funnit och knutit för livet de kommer ju såklart att finnas. Men det som ÄR just nu. Internatliv, a l l a samlade, Nairobi, poolhouse 3c, etc etc DET kommer aldrig igen.

Hurusom är denna helg en långhelg; för det är Madaraka day,som är någon form av frihets/ independence dag. Jag har massa planerat som gud vet vad om jag kommer hinna med. Tennis (som jag fått en sådan otroligt nytändning för, jag och Marie har spelat minst två timmar varje dag sedan förra torsdagen, och det är såå kul!), golf (tänkte ut och prova på en av golfbanorna i staden (5% av Nairobis yta utgörs av golfbanor), trots ej havande av grönt kort), FEKKE NATION vid poolen, Maasaimarket, Down town, 11-års kalas hos kusinen, mat, mera Fekke.

Igår var sista lektionen fysikprov som kändes förvånansvärt bra. Firandet av det började tidigt och sedan for vi ut. Till en jättefashion bar&lounge/café&restaurant som heter ArtCafé och åt och drack lite. Det var grymt trevligt. Därpå ut på ”Sweden goodbye”-nånting på en klubb en bit utanför centrum. Det var kul till en början, sedan tröttnade vi och for hem. Hem till snodda lasangeplattor, olovlig glass och ihopslängd chokladbollssmet.

Idag var jag nere i Down Town och på Maasaimarket och införskaffade i grejer till de mina och mig själv. Jag har blivit en jävel på att pruta måste jag säga, sådan mor sådan dotter… När jag kom hem stod en lyckatillmedtentornaochgrattistilldesomgickbra-godispåse från mina fina kusiner. Jättejättegulligt och jag blev varm i hjärtat! För att fördriva tiden näckade vi i poolen och dusch-bastade. Senare åkte vi till Junktion och köpte popcorn, läsk och uppladdning för eurovision song contest. Jag har inte sett det på fleraflera år, men man blir aldrig så svensk (europeisk) som utomlands. Större delen av internatet satt hoptryckta i sofforna, på golvet och övriga utrymmen i zebraroom och kollade på ett knastrigt svtWORLD i fyra timmar. Åtminstone vann rätt låt, tyskland. Det var mysigt och boarding:it. Några få har åkt till kusten för att lapa sol några dagar. Jag föredrar Nairobi just nu, mycket. Over and out. /My

RiverRafting.

Det här var på riktigt bland det grymmaste, mest roliga och kick-givande jag gjort.

Igår for alla som smetat ut en hejdundrans massa pengar (värt vartenda öre!! Och lite till) med buss upp till Mt. Kenya området, inte för att bestiga berg dock. à Been there done that. Utan för river rafting i White river.

Vi kom dit och blev bjudna på fika. Sedan en genomgång. Först gav instruktörerna bara basic fakta, hjälm, flytväst, båt, paddel och sådant. Sedan hur man skulle gå tillväga om man föll ur, kommandon instruktörerna skulle skrika (forward, hard forward, backward, hard backward, hold tight, down, lean right, lean left etc etc) i båten. Därefter följde en genomgång hur man handskas med djuren som finns, och kan komma in i båten, spindlar och ormar, eller dränka båten, krokodiler och Hippos. Jippie! Om vi var måttligt uppskrämda redan innan, ska vi inte tala om vad vi var efter dessa instruktioner. Hurusom hoppade vi in i bussen och åkte 16 km uppströms, där vi la i båtarna och hoppade i, jag anna ylva hanna och lovisa. Muma. Alltså, DET VAR SÅ FRUKTANSVÄRT MADARACKA KUL! Instruktörerna var sköna och började med att putta i alla för att släppa på nervositeten. Det var perfekt blandning av forsar och fall och lugnare stråk att vila armarna på. Skön båt. Skönt flow. Några djur såg vi inte, bortsett från en bebiskrokodil. Men då fick vi inte vara i vattnet, för där fanns det även Hippos.

Vi hoppade från en 8 m hög bro, kick. Forsade i fall, kick. Kastades i/kastade i, kick. Vaaaacker natur, kick. När vi utmattade hade lagt 1,6 mil bakom oss i fors och kommit fram till slutmålet serverades BBQ, kick.

Detta var bland det roligaste jag gjort och absolut en av de bästa dagarna i Kenya.

Fucking A. /My

Det är kallt.

och här är lite fina bilder på lite fina vänner jag har.

Grotta i Naivasha. Ylva, jag, Klara.
Middag på Talisman.

Anna & Ylva

Anna, haha

korven jag inte för all världens förmögenheter, skulle få för mig att käka.

Om det inte öser ner, så ligger det tungt över staden. Regnet. Det bullrar och smäller. Åskan. Lyser upp himlen i några få sekunder, hela tiden. Blixten. Vägarna är leriga, elektriciteten kommer och går och vattnet i duscharna är och förblir k a l l t.

Nairobi. Kenya. Afrika.

Jag sitter mest hopkurad i någons rum med egengjorda mössor, sjalar och varma te koppar. Luktar, tittar, känner stunden. Som om några veckor är ett minne blott.

Så nu passar jag på. Jag har det fantastiskt. Upp&ner. Ner&upp. puss

Medical examination.

Det är visst inte så lätt som jag trodde, det där med att ta sig till Australien. Missuppfattad kände jag mig.

Igår var jag på Medical examination här i Nairobi, för att få åka på pappas long-stay visa till AUS. Det började med counselling samtal i grupp, där en man gick igenom att dagen skulle komma att bli tuff. Om man kände att någonting var jobbigt kunde man tala ut, och om man inte ville göra det i grupp, så gick det bra att komma till honom efteråt.

Jag hade tänkt mig mer ett sjukhus, ensam. Möte och genomgång av diverse tester osv. På kanske 2 timmar. Men vid det här laget borde jag lärt mig att this is Africa and it wins again (and again). Inga av de papper jag blivit given från Australien och hemifrån var giltiga, då man skulle ha Nairobi-papers. Mitt pass hade jag glömt, som ängel-Hanna kom åkandes med. Och sedan stannade med mig hela dagen. För hela dagen tog det. Vi forslades som en grupp kycklingar mellan olika hus och labb och väntesalar och payment offices. Jag gjorde mitt livs första HIV-test, och förhoppningsvis det sista. Röntgades, bröst-cancer kollades, urintestades, osvosv. Adresser fel, fel fel fel hit och dit. Jag har nog aldrig förut känt mig så dum, och så missuppfattad. Hemskt var det. När jag äntligen 7 timmar senare kom hem var jag så utmattad att jag började gråta framför min u-landkunskap lärare och därmed iof lyckades skjuta upp min deadline för det meeegastora u-landsarbetet vi gör. Imorogn ska jag intervjua en kille på UN-habitat som Åsa och Wille känner och då förhoppningsvis kunna skriva klart projektet. Angående slumupgrading i Africa. Varför slumområden uppstår, hur man handskas med dem, lack på saniteter och rent vatten, hur man får tillgång till dem. Konsekvenser av dessa lösningar. Mmmmm. Jag har x antal sidor och x antal nätter att sitta uppe och skriva dem. Halleluja vad jag återigen överraskar mig själv med hur fruktansvärt dålig jag är på att komma igång med saker förens kvällen innan…

38dagarkvar

Inte mera. Tills mitt år här är slut. Slutspurten börjar kännas både på stämningen på boardingen och skolmässigt. Lärare början inse vad som inte hunnits med och försöker klämma in allt på en och samma gång, det klassiska. Nästa vecka till exempel, har jag fem prov/inlämningar och alla är end-exams. Internatet börjar återigen hitta tillbaka till den sköna jagärsomjagkännerochlever-känslan och folk börjar nog inse att det bannemig inte är så lång tid kvar tillsammans.

Jag är övertygad om att jag kommer bo här, i dessa delar av världen, fler gånger i mitt liv. Dock inte just nu; Inte som ungdom som i varenda kvarkdel av kroppen känner den enorma lusten av liv och av frihet. Då är Nairobi i ett år fair enough. Jag längtar fruktansvärt mycket efter att kunna gå vars jag vill, precis när jag vill, klädd hur jag vill och det utan att kränka någon annans kultur eller osäkra min egen trygghet. För det är farligt, om man inte är street smart. Visst är allting om Nairobbery och allt aningen upphaussat, eller egentligen inte, om man beter sig som om man är rädd och går och kramar sina värdesaker ses man som ett offer för crime. Tar man allt med en nypa salt utan att ta onödiga risker och dumma beslut, då klarar man sig fint. Frihet, den finns, men på ett annat vis. Jag har frihet i att vara independent från mina föräldrar, ta hand om mig själv, ta ansvar och allt därtill.

Men det är friheten av att vakna tidigttidigt på morgonen, snöra på sig springskorna ta med ipoden-minbästaspringkompanjon och SJÄLV ge sig ut på en spring-tänk runda i skogen, som jag saknar. Efter mörkrets inbrott kunna cykla hem. Gå på stan utan att varenda mänskliga varelse är uppmärksam på en och låter en få veta det, trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag längtar efter att vara en i mängden. Ingen som ropar ”mzungu, mzungu” eller ber om pengar, eller mat. Inte ha dåligt samvete för att jag har mer pengar. När jag springer på gatorna är jag hela tiden uppmärksam på min omgivning och spar hela tiden, undermedvetet, kraft för att om jag skulle behöva springa ifrån någon, orka. När jag åker Matatu, ha en liten olust känsla i magen. Knappt märkbar, som jag i början inte kände av, då allt var nytt och spännande.

Åh, trots min lilla bitterhet så vill jag för allt i världen inte ha det här ogjort. Det är det grymmaste året i mitt liv. Jag har sett så mycket, fått göra så mycket, lärt mig så mycket. Jag har alltid varit bra på att se och njuta av små detaljer i min omgivning. Oftaofta får jag rysningar som ilar längs hela ryggraden då jag inser var jag är. Att det är så fint. Idag när det precis spöregnat och solen återigen låg på, då vattenångan steg från taken, det var vackert. Träden på skolgården. Retliga småbråk med försäljare som försöker lura i en mzungu-prices, trots att man klargör, vänligt men bestämt, att man minsann är resident och har koll på de vettiga priserna, inte sagt helt utan stolthet. De galna blixt- och dunderovädren som varvas med sooolen. Listan kan göras lång.

Häromdagen när jag sprang längs järnvägen i Kibera, slummen, satt en familj återsamlade efter dagen i en liten glänta i det höga gräset runt omkring och skrattade och lagade mat på en liten Giko (koleldat triangakök i lera). Uppsamling och catchup efter dagens bestyr. (Jag saknar er, familjen)! Det var fint. Mycket är fint. Det blev ett långt och tänkande inlägg. Nu ska jag undvika att plugga lite till, och gå till Ylva och Hanna.

Fucking A. / M

Zanzibar - ja tack

Lördag, tidig morgon klockan 05 tog vi - Anna, Amanda och jag – en taxi ner till Down town för att sätta oss på en buss mot Dar es Salaam, Tanzania. Efter otrooligt krånglig gränsövergång (då man går av bussen för att vandra över gränsen och på vägen fixa med alla immigrationpapers) och en relativt smärtfri bussresa både på asfalt och bumb&skumb-grus passager (tanzanianskavägar verkade dock mer underhållna än de kenyanska) förbi både Arusha och Moshi kom vi tillslut 18 timmar senare fram till hamnstaden. Vi tog in på ett skabb-hostel och åkte morgonen därpå med en snabb färja över till Stonetown och Zanzibar. Tyvärr regnade det så vi skippade att utforska den annars så omtalade staden och åkte istället direkt till norra ön, till en strand som heter Nungwi och där Axel, Daniel och Claes redan höll till.

Vi bodde på ett fint hotell med halv pension. Till frukost var det ingen buffé som vi hade hoppats, utan man fick in en meny med tre s.k. plates. En frukttallrik, en med olika äggkonstellationer och en bakery plate. Problemet var bara att om man på ägg-tallriken valde French toast som är gjort utav ägg OCH toast, då hade man redan förbrukat sin bakery del. Lite skrattretande.

Annars var det underbart. Vi bodde precis vid havet, med hängmattor och andra softa chillplatser all over. Bao-spelet, liknande kallaha fast roligare, användes flitigt. Om dagarna gick vi till en fin strand en bit bort och dyrkade solen. Nästan alla dagar var det fint väder, och då det regnade var det ändå varmt som i en bastu. Middagarna varierade vi på ett antal olika restauranter, gott och billigt var det också - ett rejält mål mat för under 60 kronor.

Sista dagen hyrde vi mopeder, eller lättviktsmotorcyklar och åkte till en megafin strand på östra Zanzibar. Först var vi tvungna att ta oss igenom x antal poliskontroller, ett där vi skulle skaffa licence. I dessa poliser tuttade vi i att vi i Sverige inte behöver körkort för moppe och motorcykel och därför inte hade något, när vi i själva verket glömt allt som heter id och körkort. (lugn mamma, alla hade körkort utom jag, och jag satt bakpå och njöt, bara.) De sa att vi inte behövde betala för att få små skrivmaskinsskrivna papperslappar som kallades licence, utan tyckte att vi skulle ge honom pengar, men då som bistånd, väldigt diskret. Nästa polischeck visade det sig att poliserna innan skrivit på körkortsbevisen att vi bara fick köra i Nungwi, norra delen. En häftig diskussion utbröt och tillslut ville han ha betalt 10000 TZS (~60 kr) för att ge oss rådet att vi vid följande poliskontroller bara skulle prata svenska, inte ett ord som antydde att vi kunde engelska. Då skulle det bli enklare. Jahaja. Nedrans korrumperade land. Naturen vi sedan åkte igenom var sjuk, påminnde om en babar-djungel. Vi hamnade på den där fantastiska stranden och mådde bra. På kvällen tog vi oss hemmåt och hamnade på en bar där vi dansade galet för att sedan fara hem och hänga på verandan.

Morgonen därpå nalkades hemfärd. Tack och lov skulle vi flyga hem till Nairobi. Ännu mera tack och lov för det, då jag vaknade kallsvettig och inte på topp. Amanda och jag gick upp till frukosten och jag fick i mig en halv vatten melon och vatten. Sedan gick jag och la mig och började frossa, svettas, frysa, yra, ont precis överallt osv. Oro över Malaria eller andra subtropiska sjukdomar gjorde det hela värre, då jag också var rädd. Flygresan var HEMSK. Under mellanlandningen i Mombasa (deras fantastiska system med att man måste gå ut ur planet, checka om alla väskor och gå igenom alla immigration papper för hundratredje gången) fick jag åka wheelchair. Först fick jag heller inte boarda planet, så då var jag tvungen att besöka en läkare som baddade mig med en smutsig trasa och gav mig två knallrosa och ett dussin röd-gula läskiga piller som hon propsade på att jag skulle ta i hennes närvaro så hon såg att jag fick i mig dem. Tyvärr fanns inget vatten så vi var verkligen tvungna att vänta med att ta dem först på planet. Naturligtvis tog jag dem inte. Väl i Nairobi åkte vi in till sjukhuset och det visade sig vara ingenting, någon bakterie i magen vill jag minnas. Amanda var guld. Lionie (boarding-förälder) var också hon guld. Och Wille kom efter ett tag och var också han guld. Amanda och jag for hem till Willes och hängde där tills jag blev frisk. Amanda åkte hem på söndag kväll, och det är tomt. Men fint som snus att hon kom hit. Trots snörpligt slut var resan fin, Zanzibar vackert och energin påfylld.

/M